Jag (Sofie) gillar Mia Törnblom, och jag gillar den här artikeln som hon skrev för Aftonbladet. En riktigt go tankeställare. =)

 MIA TÖRNBLOM

Jag var ofrivilligt singel i åtta år. Åtta år är lång tid när man längtar efter kärlek. Som tur var hade jag min väninna Pernilla, också hon singel, som stöd. Vi tillbringade många timmar tillsammans där allt fokus låg på att fantisera, drömma och längta efter våra blivande män. Ibland skrev vi drömlistor, andra dagar kravspesar och vi såg många kärleksfilmer.

Till slut träffade jag äntligen min man, jag var så lycklig att det är svårt att beskriva den lycka jag kände. Jag hade ju längtat så länge. En kort tid därefter träffade Pernilla Anita. Det hade vi inte räknat med. Fram till dess hade Pernilla, som var 35 år, bara varit intresserade av män och så blir hon tokkär i Anita som hon träffade på sitt nya jobb. Lyckan var total, men självklart var Pernilla ordentligt omtumlad också.

Pernilla är en tuff tjej som vet vad hon vill, känner man henne vet man två saker: Det första är att Pernilla vill bli mamma och det andra är att hon under inga omständigheter vill bo i lägenhet. Hon vill bo i hus, det behöver inte vara stort, inte särskilt tjusigt heller men det måste finnas en liten gräsmatta. Och så träffar hon Anita som är några år äldre och som efter noga övervägande bestämt sig för att hon inte vill ha barn.

Pernilla är så kär och vet att alla relationer innehåller kompromisser så hon kompromissar bort sin längtan efter barn, tänker att om de skaffar hund eller katt så blir det bra i alla fall. Det visar sig också att Anita vill bo i lägenhet, helst ska den ligga i närheten av Hornstull i Stockholm. Pernilla är så kär att hon övertalar sig själv om att gräset i parkerna på Söder får duga.

Åren går, de gifter sig och när de varit gifta i ungefär tre år ringer Pernilla mig en morgon. Jag hör att det är någonting allvarligt som hänt. Mycket upprört säger hon: ”Jag har gift mig med världens mest själviska människa!” ”Vad är det som hänt?” frågar jag, och då berättar hon att de pratat om vart de ska åka på semester och Pernilla vill åka på solsemester men Anita har ingen som helst lust att sola och kontrar med att åka till Paris och gå på museum. ”Mia, du vet hur mycket jag har kompromissat för vår kärlek, barn, hus och så kan hon inte ens bjussa på att följa med på semester dit jag vill!” Vi samtalar en stund, jag ställer lite frågor och visst stämmer allt Pernilla säger men ganska snabbt blir det tydligt att hon har kompromissat, men utan att meddela Anita. Anita har trott att de varit överens om att välja bort barn, Anita har trott att de varit överens om att bo i lägenhet.

Min erfarenhet av relationer mellan människor, privat och på jobbet, är att det ofta blir den här typen av missförstånd och konflikter för att vi tror att de vi möter vet vad vi tänker och tycker, utan att behöva säga någonting. Vi behöver alla, var och en av oss, ta ansvar för hur vi kommunicerar och agerar i våra relationer.

Hur gick det då för Pernilla och Anita? Så mycket kan jag avslöja som att i går fyllde deras dotter Moa två år.