Jag engagerar mig i bra projekt på jobbet idag. För er som lätt får ont i rygg, nacke och axlar när ni sitter på kontor och arbetar framför datorn så kan jag tipsa om en rolig övning som livar upp både fysiskt och psykiskt. 

 

Nämligen sittandes TWIST i snurrstol. Sjukt enkelt, det känns rejält i magen efter ett tag och mina kollegor blir ganska roade av att se mig twista i takt till en härlig rockabilly låt. Haha, det bjuder jag på ;)

 

 

Förresten kan jag meddela att jag förra veckan kom igång med mitt projekt "börjaspringautomhusiställetförpålöpbandet" och det känns fantastiskt. Första rundan var med min kusse Anna, det blev en kort tur men det passade väldigt bra eftersom det var första gången. Dan efter vaknade jag med halsont så då blev det två dagars vila, fast ena dan var jag ju ute och powerwalkade en mil med Cillen iofs. Men i fredags avslutade jag i alla fall "vilandet" officiellt och rivstartade med ett skivstångspass, fasen vad svag jag blivit under sommaren. Usch! Men nu till det viktigaste och poängen med hela detta stycke: JAG SPRANG UTOMHUS BÅDE I LÖRDAGS OCH SÖNDAGS...helt själv! Det var skitkul, jag kan nog det här! Alltså nu har jag inte hårdkört och sprungit en mil på direkten, jag varvar springning och powerwalk i intervaller för att öka konditionen gradvis. Men för mig är det ett stort steg och det känns oerhört peppande att jag är igång och jag bara känner på mig att jag kommer att lyckas med det här projektet. 

 

 

Missa inte DALLAS ikväll kl. 21:00 på 4:an. Åh vad kul det ska bli. Jag är inte nån slavisk tv tittare som följer alla serier men nu har jag nästan fjärilar i magen. Det är något speciellt med Dallas, och jag vet en som säkert gärna hade velat vara med i tv-soffan ikväll. Ett av de få minnen jag har av min mamma är att jag alltid ville stanna uppe och titta på tv med henne om kvällarna, men jag fick aldrig. Men dagen kom när jag plötsligt fick, och då satt jag ihopkurad tätt intill mamma och tittade som förhäxad. Hon tittade väldigt mycket på Dallas minns jag, och jag får nån slags magisk och mysig känsla i kroppen när jag hör DALLAS vinjetten. Jag minns att jag var tvungen att läsa textraderna noggrant och samtidigt lyssna till vad de sa, vilket var svårt i början men sen fick jag snits på det. Lärde mig nog mycket engelska på det sättet.