I filmen "Så som i himmelen" sjunger kören låten "Gabriellas Sång", som är helt fantastisk! När jag såg den filmen höll jag på att drunkna i mina egna tårar och jag kände igen mig i så många känslor som förmedlades. Särskilt scenen som är precis innan de sjunger, en fruktansvärt stark scen som berörde mig oerhört djupt. Först förstod jag nog inte riktigt varför den scenen tog så djupt i hjärtat...men nu vet jag! För er som inte vet så handlar den scenen om att en kille som stått ut med "mobbning" (kallad för tjocksmock, tjockis osv) större delen av sitt liv äntligen får ett hysteriskt raseriutbrott och tar ut all sin frustration på själva "mobbaren" (lennart jähkel). Detta utbrott är oerhört känslosamt och inget öga är torrt, det är en frigörelse på något sätt tycker jag.

Jag har aldrig blivit mobbad, inte på det sättet, jag har faktiskt aldrig blivit kallad tjocksmock, tjockis eller andra elaka ord. Inte från någon annan, inte utifrån. Även om människor i min närhet kanske har tänkt dessa ord, men de har aldrig sagts till mig. Inte av någon annan, förutom mig själv. Jag har mobbat mig själv sen tidig tonår, med hemska, elaka tankar om mig själv. Jag tror att anledningen till att jag berördes så enormt av den scenen är för att jag har varit bägge dessa personer, både mobbningsoffret och mobbaren.  Som ett evigt krig. Men det kriget är över nu! Visst råder det meningsskiljaktigheter mellan mej själv och jag, ibland känns det verkligen som att man har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Men det är inget som "vi" inte kan reda ut...




Tro nu för guds skull inte att jag är schizofren, för det är jag inte! Jag är bara en helt vanlig normalstörd människa! =)