Allt var bra tills jag satte mig i soffan med min yoghurt och äggmacka, slog på tv:n och hamnade framför "Sofias änglar" på 5:an. Yoghurten och äggmackan står fortfarande på soffbordet och glor på mig, inte så konstigt kanske...för jag har suttit och gråtit av och till i en timme nu. En tugga hann jag få ner innan hormonerna startade krig. Nu är jag helt färdig och skulle kunna somna närsomhelst.

Men det känns ändå skönt att gråta, fast det tyckte jag inte förr. Då skämdes jag jättemycket, kändes hemskt att bryta ihop och låta känslorna sväva fritt. Nu däremot är det befriande, man får ur sig en massa känslor och det är ganska skönt när dom försvinner ur systemet. Men ibland kan man ändå få den där skamsna känslan...ni kanske vet vad jag menar? Då tänker jag bara på vad min farbror sa på min farfars begravning som ägde rum för snart ett år sen. På middagen efter begravningen så höll min farbror tal, ett jättefint tal som lockade fram några små tårar i ögonvrån, men som jag stenhårt försökte hålla tillbaka. Min farbror avslutade talet med att berätta vad folk brukade säga förr, om någon var ledsen eller grät.

"Du ska inte vara rädd för att gråta, ty tårar kommer aldrig ifrån ondska"

Hade inte hört det innan, men nu kommer jag aldrig att glömma det. Så fint.

Det får mig att le igen. =)