Kan det vara så att lösningen finns inom räckhåll?
I måndags var jag på besök hos min barnmorska/läkare för ett återbesök som man har rätt till kostnadsfritt eftersom jag började med nytt preventinmedel i höstas. Satte in en hormonspiral efter konsultation med denna underbara Ulla som hon heter, blev faktiskt chockad när hon på allvar verkligen lyssnade på mina funderingar och frågor och bekymmer. Jag är så glad att jag hamnade hos Ulla för jag tror att hennes kompetens och engagemang är på god väg att lösa saker som påverkat mig negativt under många många år. När jag redogjorde min "preventinmedels-historik" för henne så snappade hon upp min fundersamhet kring huruvida p-piller kan öka risk för bröstcancer eller ej. Jag fick nämligen totalt olika besked från olika håll förr, vilket gjorde att jag efter ett tag valde att sluta med alla piller, hade heller inget aktivt sexliv så det beslutet var inte svårt. ;o)
Utan att jag bad eller ens nämnde min oro i syfte av att få hjälp av henne, så bokade Ulla en remiss åt mig till Bröstmottagningen på Sahlgrenska eftersom hon absolut tyckte att jag behövde prata med en läkare om risker kring att utveckla bröstcancer eller risken kring att eventuellt bära på en ärftlig gen. Jag har tidigare frågat läkare om vart jag kan vända mig för att ta reda på dessa saker, men fått otrevliga svar och ingen hjälp alls, inte ens ett litet nummer dit jag kunde vända mig. Jag var tydligen alldeles för ung och behövde inte tänka på det. Jag begär inte att all vårdpersonal skall vara som Ulla men hur svårt kan det vara att hjälpa till med en enkel hänvisning när någon är orolig och vill få svar???
Hursomhelst ledde Ullas remiss till ett mycket bra samtal med en duktig specialist läkare som berömde Ulla och pratade väldigt gott om hennes kompetens. Kändes skönt att han bekräftade det jag själv trodde om henne. Vi pratade och han undersökte mina bröst, lärde mig att själv undersöka mina bröst i förebyggande syfte. Vi hade ett väldigt bra besök som han märkbart blev berörd av och nog tyckte var lite smått "jobbigt". I början var han väldigt sammanbiten och det var en tryckt stämning genast när han kom in i undersökningsrummet där jag satt och väntade. Jag kände den där speciella sorgsenheten som han utstrålade och såg den där blicken som jag sett så många gånger förut, nämligen medlidande. Jag störs inte längre av de där blickarna utan triggas istället av dom, men jag har hatat dom så mycket genom åren. Avskytt blickarna som säger:"åhh vad synd det är om dig". Kanske svårt för er att förstå och ännu svårare för mig att förklara.
Jag förstod att Mikael, som han heter, antagligen visste mitt förflutna och anledningen till mitt besök, jag märkte på honom att han inte visste hur han skulle förhålla sig till mig eller vad han skulle säga och hur han skulle säga det. Men efter några minuter satt han och skrattade högt, glittrade med ögonen och la sin hand på min axel. Jag förstår ännu inte exakt vad jag sa som gjorde att han blev så glad och slappnade av, men jag tror han blev lite paff när jag väldigt spralligt och med ett mega-stort leende svarade "finemang, finemangmang, själv då?" på hans väldigt allvarliga fråga: "Sofie...djup suck..., hur mår du?". Kanske hade han oroat sig inför mitt besök och förväntat sig ett mentalt känslo-utbrott och en psykisk kollaps? Men icke sa nicke, jag är inte rädd för cancer och har aldrig varit faktiskt, bring it on säger jag bara! Hur kan jag va livrädd för en enkel liten spruta eller ett stick i fingret men så oerhört kaxig när det gäller en dödlig sjukdom?
Han kände inget onormalt och dessutom kunde han konstatera med väldigt stor säkerhet att det inte rör sig om någon ärftlighet då ingen annan kvinna i släkten drabbats. Han ordnade remiss till Mammografi som jag också genomgått samt kompletterande ultraljud på brösten. Ultraljud gjorde de på mig för att jag är så ung och körtlarna i yngre bröst är större och tätare och då svårare att se via endast röntgen. Allt är helt normalt och det finns inget elakt som inte ska finnas i dom. Tack för det! Nu kan jag släppa den lilla undermedvetna oron som legat och gnagt.
Jaja...jag svamlar iväg som vanligt...först nu har jag i alla fall insett att det var i samband med att jag slutade ta p-piller som de flesta av mina problem började, jag har hela tiden trott att stress och magkatarr varit ursprungskällan. Självklart har stressen ökat min hormonella obalans men det var inte den som startade alltihopa. Får nog be "magkatarren" om ursäkt för alla mina hatiska tankar och hemska skällsord som jag utdelat under årens lopp. Förlåt!
Hursomhelst så har jag insett att det faktiskt kan vara så att det är något fel på mej, att det inte är såhär man ska må. Jag har haft väldigt dåligt självförtroende genom åren och lagt skulden på mig själv för att jag alltid är så trött, håglös, utmattad, orkeslös, deppig och nedstämd. Jag har haft pigga perioder också, men dom har jag fått kämpa så hårt för och alltid har det slutat med att jag dragits ner i den där tråkiga tröttheten igen. Det kan ju inte vara normalt att somna i soffan direkt efter jobbet för att man verkligen inte orkar hålla ögonen öppna, och när klockan blir fem på fredagseftermiddagen så är jag totalt utmattad. Tänk så många helger som jag har spenderat i soffan/sängen för att jag inte orkat göra nånting.
Är jag en människa vars energi endast räcker till en arbetsdag på 8 timmar? Hur ska jag nånsin orka ha familj när jag inte ens orkar ta hand om mig själv? Vet inte hur många ggr jag frågat mig själv detta...säkert tusentals, och ni som känner mig känner alldeles säkert igen dessa funderingar som jag tjatat om så länge. Så mycket som jag har klankat ner på mig själv över min vikt, kost, träning och alltid undrat varför jag aldrig kan vakna pigg som alla andra? Har famlat desperat efter ursäkter och något att skylla på, alla möjliga slags sjukdomar eller anledningar, vilket gjort att jag hamnat i en ond cirkel. Kosten påverkar säkert väldigt mycket, men när man är deppig och trött så slarvar man med näringen och självklart har detta påverkat till det negativa.
Kan Ullas misstanke stämma? Kan det vara sköldkörteln som spökar? Ja om några veckor får jag veta, tog blodprov som skall analyseras. 6 rör!!!!! Fick blodsockerfall och hyperventilerade/kallsvettades/skrek/yrade så sköterskan blev orolig och fick putta ner mig med huvvet neråt och fötterna högt upp. Andas vanligt tjatade hon på mig och när hon demonstrerade och jag härmade så undrade jag om det är såhär det kommer kännas att föda barn också??? Guuu vilken obehaglig upplevelse. Men det kan det vara värt om det hjälper mig en bit på vägen mot ett bättre välbefinnande.
Jag har tagit reda på vad sköldkörtel är och vad det innebär, se fakta nedan.
Sköldkörteln är en av kroppens viktigaste hormonproducenter. Sköldkörteln sitter strax under struphuvudet och väger ca. 25 gram. I sköldkörteln produceras flera olika hormoner som bland annat är viktiga för kroppens ämnesomsättning, värmeproduktion och kalciumomsättning. Hormonproduktionen styrs från hjärndelen hypotalamus och hypofyskörteln.
Eftersom symtomen ofta är diffusa och kommer smygande kan det dröja lång tid innan man får rätt diagnos – och rätt behandling. Trötthet, humörsvängningar, sömnsvårigheter, problem med vikten, mensrubbningar och krånglande mage – allt detta kan tyda på sjukdom i sköldkörteln. Det är ganska lätt att misstolka besvär från sköldkörteln. Ofta hittar man andra tänkbara förklaringar till symtomen. Till exempel stress, relationsproblem, klimakteriebesvär eller depression. Många väntar länge innan de söker läkare. Det finns kanske många som går omkring med rubbningar i sköldkörtelns funktioner utan att veta att det är därför de känner sig så trötta och orkeslösa.
Problem med sköldkörteln är mycket vanligt, speciellt bland kvinnor. Det är en folksjukdom som drabbar två till tre procent av befolkningen. Att rubbningar är vanligare hos kvinnor har troligen med det kvinnliga könshormonet gulkroppshormon (progesteron) att göra. Det tycks spela en roll särskilt vid överproduktion av sköldkörtelhormon, som ofta startar i samband med puberteten, graviditet eller förlossning. Alla symtom som följer i kölvattnet på ämnesomsättningsproblem kan vara obehagliga och påverkar ofta livskvaliteten negativt. Sjukdomen är sällan livsfarlig, men för hög ämnesomsättning sliter på kroppen eftersom hela kroppen ständigt går på högvarv. Äldre personer kan drabbas av hjärtflimmer och skelettet urkalkas eftersom den höga ämnesomsättningen leder till att nedbrytningen går fortare än kroppen hinner reparera. En låg ämnesomsättning ger oftast ett för högt kolesterolvärde i blodet och ökar därmed risken att drabbas av hjärtbesvär.
Överfunktion av sköldkörteln
Den ökade hormonproduktionen gör att kroppens ämnesomsättning höjs. Typiska symtom är att man blir mycket trött, men har svårt att gå ner i varv och vila. Man känner sig rastlös, nervös och orolig. Svettas mycket även i kalla rum, får hjärtklappning och känner sig darrig i kroppen. Man kan känna sig hungrig jämt och ständigt och äta bra, men tappar ändå vikt.
Underfunktion av sköldkörteln
Den vanligaste orsaken till underfunktion av sköldkörteln är Hashimotos tyreoidit, en form av kronisk inflammation i sköldkörteln. Det är också en autoimmun sjukdom, dvs. det egna immunförsvaret attackerar sköldkörteln. Här skadar antikropparna sköldkörteln på ett sådant sätt att hormonproduktionen minskar. När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.
Vanliga symtom vid underfunktion (som jag känner igen väl)
Jag vill veta nu!
Jag avslutar detta inlägg med en tacksamhet för att jag lever i detta land där vi faktiskt har bra vård, och den har alla rätt att ta del av! Stöter du på en "dålig" läkare som inte bryr sig om att hjälpa dig? Gå till nästa och till nästa, för det finns fler bra seriösa service människor inom vården än vad det finns slarviga. Ge dig inte! Stå på dej, vi har all rättighet och framför allt möjligheten till vård. Jag tänker inte gnälla, för jag är så tacksam för att kunna få hjälp. Det finns många som inte har den möjligheten. Tack för det!
Puss på er alla. (Om ni ens läst hela vägen hit...)
Utan att jag bad eller ens nämnde min oro i syfte av att få hjälp av henne, så bokade Ulla en remiss åt mig till Bröstmottagningen på Sahlgrenska eftersom hon absolut tyckte att jag behövde prata med en läkare om risker kring att utveckla bröstcancer eller risken kring att eventuellt bära på en ärftlig gen. Jag har tidigare frågat läkare om vart jag kan vända mig för att ta reda på dessa saker, men fått otrevliga svar och ingen hjälp alls, inte ens ett litet nummer dit jag kunde vända mig. Jag var tydligen alldeles för ung och behövde inte tänka på det. Jag begär inte att all vårdpersonal skall vara som Ulla men hur svårt kan det vara att hjälpa till med en enkel hänvisning när någon är orolig och vill få svar???
Hursomhelst ledde Ullas remiss till ett mycket bra samtal med en duktig specialist läkare som berömde Ulla och pratade väldigt gott om hennes kompetens. Kändes skönt att han bekräftade det jag själv trodde om henne. Vi pratade och han undersökte mina bröst, lärde mig att själv undersöka mina bröst i förebyggande syfte. Vi hade ett väldigt bra besök som han märkbart blev berörd av och nog tyckte var lite smått "jobbigt". I början var han väldigt sammanbiten och det var en tryckt stämning genast när han kom in i undersökningsrummet där jag satt och väntade. Jag kände den där speciella sorgsenheten som han utstrålade och såg den där blicken som jag sett så många gånger förut, nämligen medlidande. Jag störs inte längre av de där blickarna utan triggas istället av dom, men jag har hatat dom så mycket genom åren. Avskytt blickarna som säger:"åhh vad synd det är om dig". Kanske svårt för er att förstå och ännu svårare för mig att förklara.
Jag förstod att Mikael, som han heter, antagligen visste mitt förflutna och anledningen till mitt besök, jag märkte på honom att han inte visste hur han skulle förhålla sig till mig eller vad han skulle säga och hur han skulle säga det. Men efter några minuter satt han och skrattade högt, glittrade med ögonen och la sin hand på min axel. Jag förstår ännu inte exakt vad jag sa som gjorde att han blev så glad och slappnade av, men jag tror han blev lite paff när jag väldigt spralligt och med ett mega-stort leende svarade "finemang, finemangmang, själv då?" på hans väldigt allvarliga fråga: "Sofie...djup suck..., hur mår du?". Kanske hade han oroat sig inför mitt besök och förväntat sig ett mentalt känslo-utbrott och en psykisk kollaps? Men icke sa nicke, jag är inte rädd för cancer och har aldrig varit faktiskt, bring it on säger jag bara! Hur kan jag va livrädd för en enkel liten spruta eller ett stick i fingret men så oerhört kaxig när det gäller en dödlig sjukdom?
Han kände inget onormalt och dessutom kunde han konstatera med väldigt stor säkerhet att det inte rör sig om någon ärftlighet då ingen annan kvinna i släkten drabbats. Han ordnade remiss till Mammografi som jag också genomgått samt kompletterande ultraljud på brösten. Ultraljud gjorde de på mig för att jag är så ung och körtlarna i yngre bröst är större och tätare och då svårare att se via endast röntgen. Allt är helt normalt och det finns inget elakt som inte ska finnas i dom. Tack för det! Nu kan jag släppa den lilla undermedvetna oron som legat och gnagt.
Jaja...jag svamlar iväg som vanligt...först nu har jag i alla fall insett att det var i samband med att jag slutade ta p-piller som de flesta av mina problem började, jag har hela tiden trott att stress och magkatarr varit ursprungskällan. Självklart har stressen ökat min hormonella obalans men det var inte den som startade alltihopa. Får nog be "magkatarren" om ursäkt för alla mina hatiska tankar och hemska skällsord som jag utdelat under årens lopp. Förlåt!
Hursomhelst så har jag insett att det faktiskt kan vara så att det är något fel på mej, att det inte är såhär man ska må. Jag har haft väldigt dåligt självförtroende genom åren och lagt skulden på mig själv för att jag alltid är så trött, håglös, utmattad, orkeslös, deppig och nedstämd. Jag har haft pigga perioder också, men dom har jag fått kämpa så hårt för och alltid har det slutat med att jag dragits ner i den där tråkiga tröttheten igen. Det kan ju inte vara normalt att somna i soffan direkt efter jobbet för att man verkligen inte orkar hålla ögonen öppna, och när klockan blir fem på fredagseftermiddagen så är jag totalt utmattad. Tänk så många helger som jag har spenderat i soffan/sängen för att jag inte orkat göra nånting.
Är jag en människa vars energi endast räcker till en arbetsdag på 8 timmar? Hur ska jag nånsin orka ha familj när jag inte ens orkar ta hand om mig själv? Vet inte hur många ggr jag frågat mig själv detta...säkert tusentals, och ni som känner mig känner alldeles säkert igen dessa funderingar som jag tjatat om så länge. Så mycket som jag har klankat ner på mig själv över min vikt, kost, träning och alltid undrat varför jag aldrig kan vakna pigg som alla andra? Har famlat desperat efter ursäkter och något att skylla på, alla möjliga slags sjukdomar eller anledningar, vilket gjort att jag hamnat i en ond cirkel. Kosten påverkar säkert väldigt mycket, men när man är deppig och trött så slarvar man med näringen och självklart har detta påverkat till det negativa.
Kan Ullas misstanke stämma? Kan det vara sköldkörteln som spökar? Ja om några veckor får jag veta, tog blodprov som skall analyseras. 6 rör!!!!! Fick blodsockerfall och hyperventilerade/kallsvettades/skrek/yrade så sköterskan blev orolig och fick putta ner mig med huvvet neråt och fötterna högt upp. Andas vanligt tjatade hon på mig och när hon demonstrerade och jag härmade så undrade jag om det är såhär det kommer kännas att föda barn också??? Guuu vilken obehaglig upplevelse. Men det kan det vara värt om det hjälper mig en bit på vägen mot ett bättre välbefinnande.
Jag har tagit reda på vad sköldkörtel är och vad det innebär, se fakta nedan.
Sköldkörteln är en av kroppens viktigaste hormonproducenter. Sköldkörteln sitter strax under struphuvudet och väger ca. 25 gram. I sköldkörteln produceras flera olika hormoner som bland annat är viktiga för kroppens ämnesomsättning, värmeproduktion och kalciumomsättning. Hormonproduktionen styrs från hjärndelen hypotalamus och hypofyskörteln.
Eftersom symtomen ofta är diffusa och kommer smygande kan det dröja lång tid innan man får rätt diagnos – och rätt behandling. Trötthet, humörsvängningar, sömnsvårigheter, problem med vikten, mensrubbningar och krånglande mage – allt detta kan tyda på sjukdom i sköldkörteln. Det är ganska lätt att misstolka besvär från sköldkörteln. Ofta hittar man andra tänkbara förklaringar till symtomen. Till exempel stress, relationsproblem, klimakteriebesvär eller depression. Många väntar länge innan de söker läkare. Det finns kanske många som går omkring med rubbningar i sköldkörtelns funktioner utan att veta att det är därför de känner sig så trötta och orkeslösa.
Problem med sköldkörteln är mycket vanligt, speciellt bland kvinnor. Det är en folksjukdom som drabbar två till tre procent av befolkningen. Att rubbningar är vanligare hos kvinnor har troligen med det kvinnliga könshormonet gulkroppshormon (progesteron) att göra. Det tycks spela en roll särskilt vid överproduktion av sköldkörtelhormon, som ofta startar i samband med puberteten, graviditet eller förlossning. Alla symtom som följer i kölvattnet på ämnesomsättningsproblem kan vara obehagliga och påverkar ofta livskvaliteten negativt. Sjukdomen är sällan livsfarlig, men för hög ämnesomsättning sliter på kroppen eftersom hela kroppen ständigt går på högvarv. Äldre personer kan drabbas av hjärtflimmer och skelettet urkalkas eftersom den höga ämnesomsättningen leder till att nedbrytningen går fortare än kroppen hinner reparera. En låg ämnesomsättning ger oftast ett för högt kolesterolvärde i blodet och ökar därmed risken att drabbas av hjärtbesvär.
Överfunktion av sköldkörteln
Den ökade hormonproduktionen gör att kroppens ämnesomsättning höjs. Typiska symtom är att man blir mycket trött, men har svårt att gå ner i varv och vila. Man känner sig rastlös, nervös och orolig. Svettas mycket även i kalla rum, får hjärtklappning och känner sig darrig i kroppen. Man kan känna sig hungrig jämt och ständigt och äta bra, men tappar ändå vikt.
Underfunktion av sköldkörteln
Den vanligaste orsaken till underfunktion av sköldkörteln är Hashimotos tyreoidit, en form av kronisk inflammation i sköldkörteln. Det är också en autoimmun sjukdom, dvs. det egna immunförsvaret attackerar sköldkörteln. Här skadar antikropparna sköldkörteln på ett sådant sätt att hormonproduktionen minskar. När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.
Vanliga symtom vid underfunktion (som jag känner igen väl)
-
Håravfall
-
Torrt och sprött hår
-
Hudförändringar
-
Svullnad i ansiktet, särskilt kring ögonen
-
Gruskänsla i ögonen
-
Värk, stelhet, svullnad i leder
-
Heshet
- Magproblem
-
Långsam puls
-
Anfåddhet
-
Menstruationsrubbningar
Jag vill veta nu!
Jag avslutar detta inlägg med en tacksamhet för att jag lever i detta land där vi faktiskt har bra vård, och den har alla rätt att ta del av! Stöter du på en "dålig" läkare som inte bryr sig om att hjälpa dig? Gå till nästa och till nästa, för det finns fler bra seriösa service människor inom vården än vad det finns slarviga. Ge dig inte! Stå på dej, vi har all rättighet och framför allt möjligheten till vård. Jag tänker inte gnälla, för jag är så tacksam för att kunna få hjälp. Det finns många som inte har den möjligheten. Tack för det!
Puss på er alla. (Om ni ens läst hela vägen hit...)
Kommentarer
Postat av: Ronja
Jag läste hela vägen och det var väldigt intressant! Hoppas de kommer fram till vad det är och att du lätt kan få hjälp att bli piggare!
Postat av: Fröken Age
Jag har också varit o kollat min sköldkörtel. Inte roligt alls när de tar så mycket blod för en, jag svimmade nästan i väntrummet då jag är så rädd för sprutor. Hoppas du får ett svar på vad som gör dej så trött. Kram Sandra
Postat av: Linda
jag har också läst om sköldkörteln och skulle med vilja testa.. känner igen en hel del av symtomen...
Postat av: Jenny Pugh
Hoppas ocksa att de hittar problemet snart. Jag har ocksa testats for det problemet, men jag tror inte de tog sadar mycket blod fran mig... fast jag blundade ju iof, haha! Alex, ett av mina dagbarn har underfunktion av skoldkorteln och tar medecin for det. Det forandrardes direkt och nu har han inga problem med magen langre. Fast jag hoppas ju saklart att det inte ar det du har sa du slipper ta medecin varje dag, men huvudsaken ar ju att de tar reda pa vad det ar. Sa du kan ma battre o bli piggare:-) Kramar
Postat av: Johanna i USA
Ååååh vad bra att du har stått på dig!!!
Hoppas de kan hjälpa dig så att du mår bättre!!
Kram
Postat av: Anna L
Jag läste oxå hela vägen! Jag håller tummarna att de hittar vad det är och jag är superglad att du kollade brösten! Du vet ju hur mkt jag tjatat :) Kram
Postat av: Fröken Age
Det var ett bra tag sen jag gjorde blodprov, över ett år så visst har jag fått svar. Men det var inte sköldkörteln som spökade hos mej trots att typ allt stämde.
Tunikan med knappar köpte jag på Vero Moda, men det var ett bra tag sen. PÅ sistone har jag inte sett någon med knappar i ryggen tyvärr. Men får jag syn på nån någon dag så ska jag tipsa dej!
Kramis!
Trackback
