Idag är första dagen som jag är ledig efter 10 dagars slit på jobbet. Men vilket speciellt slit det har varit och så mycket jag har lärt mig! Det har hänt så mycket att jag inte vet vart jag ska börja berätta. Ombyggnationen på jobbet har skapat avslitna huvudkablar vilket orsakat att inbrottslarm & brandlarm är ur funktion. Det är svensk lag på att man inte får driva hotellverksamhet om man inte har ett väl fungerande brandlarm såklart, därför har vi nu cirkulerande securitas vakter hela nätterna och vi fick köpa brandlarm och sätta upp på varje rum. Snacka om att jag njöt i stora drag när vi hade hela receptionen full av brandmän, insatschefer från räddningstjänsten, servicekillar från leverantören av brandlarmssystemet och tv-kanalskillar... =D Tänk om varje dag var så ;)

Dessa dagar har också gett mej så mycket kärlek, från underbara människor över hela världen...våra hotellgäster. Aldrig fått så mycket komplimanger, vänliga kommentarer, varma leenden och uppskattning för den jag är och det sätt jag jobbar på. Vi svenskar måste börja berätta allt vi tycker och känner för varandra, då hade alla mått mycket bättre. Eller ska jag flytta utomlands?

Sidney, 80 år från Australien är en mycket speciell man och gäst för mig och hans otroliga personlighet kommer finnas kvar i mitt minne för alltid. Han har ingen dator och ingen mobil, vår information om öppettider hade inte nått fram till honom så när han anlände kl. 23.00 för ca 2 veckor sedan så fick han sova på en bänk utomhus hela natten tills städpersonalen kom kl. 06. (vi lägger alltid ut nyckeln och så får man ringa ett nummer för jour hjälp men han hade inte uppfattat denna information på dörren). Jag satte då upp en liten (liten!) asiett med uppskuren exotisk frukt, några chokladbitar och en liten (ett glas) vinflaska på hans rum samt en handskriven liten lapp på engelska där jag bad om ursäkt för det han råkat ut för och att han kunde vända sig till oss i receptionen om han behövde hjälp med något, vad som helst. När Sidney kom hem till rummet på kvällen så ringde han mig i receptionen och tackade för vad jag hade ordnat, hans röst darrade och han berättade att han var så rörd över min gest att han höll på att börja gråta.

Kom ihåg att även den minsta av alla gester kan göra underverk.

Under hela hans vistelse har vi pratat varje dag och jag har hjälpt honom med små saker som vägbeskrivningar och rekommenderat restauranger, precis som jag hjälper alla gäster. Igår kom Sidney till mig i receptionen och jag berättade att jag var ledig i helgen och att vi nog inte kommer ses eftersom han åker hem på måndag morgon. Då tittade Sidney mig i ögonen och la sin ena hand på min, sen sa han att han ville ge mig en present och jag fick inte öppna den förrän jag var hemma. Jag fick också lova på hedersord att jag skulle acceptera gåvan utan protest. Sen fick jag ett kuvert och Sidney och jag sa hej då.

På kuvertet hade han ritat ett hjärta och skrivit mitt namn i mitten, i kuvertet låg en liten handskriven lapp där det stod:

To Sophie,
Thank you for your many generous and pleasant help during my stay at IHM. Please accept the enclose as a small toke of my appreciation.
Lots of Love.
SID

I kuvertet fanns också 200 svenska kronor. Jag skiter fullständigt i pengarna, men jag älskar den lilla handskrivna lappen, den kommer jag spara och ta fram och titta på ibland när jag behöver påminnas om att runt om i världen finns speciella människor med varma hjärtan. Lappen är ett bevis på mänsklighet och jag är glad över att få ha upplevt det i mitt hittills korta liv. 

 

Sms skickat till pappas fru Anki idag:

ANKI! Om du läser det här så ring mig snarast! Vi måste diskutera hur vi ska hantera Pappas livskris??? Det kan inte vara nyttigt att som 50+ raka av sig mustaschen bara sådär plötsligt efter att ha haft hår under näsan sen moppemustaschen började växa! Och sminka sig under ögonen med täckstift för att se 10 år yngre ut...herregud, vi måste agera! Och det snabbt! Jag och syrran ska ha telefonkonferens i morgon och bearbeta fram en handlingsplan, detta ärende måste prioriteras! Anki du har ju för sjutton varit med i Lottakåren, det är full stridsberedskap som gäller nu!

Väl mött / Dottern Som Strider För Sin Fars Allmänna Hälsa Och Välmående

Var ute och gick i kylan förut ikväll, gick i över en timme, och det var perfekt temperatur. -4 stod min termometer på när jag gick iväg. När jag gick började jag längta och minnas saker från min barndom, när jag växte upp. Försökte komma på vad som är mitt första minne, och det är svårt att komma på för man har ju hört saker som föräldrar och släktingar berättar men som inte är ens egna minne. Det som ständigt dök upp i hjärnan var alla barnprogram som jag älskade att titta på när jag var liten. Jag älskade tv och att se allt som hade med barnprogram att göra. Jag minns framförallt den där känslan när programmet äntligen skulle börja, hjärtat skuttade i mej :)

Jag kan inte komma på nåt annat minne, vilket känns lite sorgligt. Hade ju velat ha nåt speciellt minne om nån händelse eller nåt roligt jag gjorde, något hyss eller så. Men jag var en ganska lugn liten tjej tror jag...det enda jag minns är min passion för barnprogram. Minns några favoriter som...Från A till Ö, Fablernas Värld, Trasdockorna, Björnes Magasin, Tippen, Skurt OCH ett av mina absoluta favoriter: PIPPI PELIKAN!!!!
Jag vet inte riktigt vad jag fastnade för hos Pippi Pelikan? Kanske var det att hon kunde flyga? Jag kommer ihåg att hon for runt överallt i Stockholm, än idag varje gång jag går förbi det där tornet (eller vad det nu är) som har en hiss som går högst upp och där uppe finns en restaurang...tror det ligger vid slussen, då tänker jag på Pippi Pelikan och liksom nästan kikar efter henne, hon kanske finns där nånstans? Varenda gång finns en liten gnutta hopp om att få se henne där...