Personligt Meddelande

Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.

Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.

Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.

Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.

Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.

Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.

Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.

Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.

Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.

Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.

Nu är jag i full gång med både jobb & träning, kul att va tillbaks hemma igen och kunna njuta av sitt vardagliga liv. Har precis stretchat benmusklerna lite här på jobbet, så fruktansvärt stel efter springningen igår. Märks att man haft träningsuppehåll i nästan 2 veckor. Så gött o va igång igen, har saknat det lite. Hade ett eget litet mål att jag skulle springa två ggr när jag var i England men det blev inget med det. Dels pga envis förkylning och dels av lite lathet. Jag hade ju ändå semester så jag tänker inte va så hård mot mej själv. Det viktigaste är att jag är igång igen nu och att jag inte har tappat motivationen. Det finns massor med fighting instinkter i denna kroppen kan jag lova! Dessutom så gick vi ju i massor under våra shoppingturer, en dag kom vi upp i 12.000 steg på bara shopping! Bra att Anna hade med sig stegräknare. =) 

Det gäller dock att träna klokt o ta hand om sig i dessa varma dagar. I måndags startade jag med ett pass på friskis o svettis, efter en halvtimma började jag bli yr och svimfärdig och fick ta och lugna ner mig lite, sååå varmt och jag hade inte druckit så mycket. Ajabaja! Hävde i mig 2 flaskor vatten under det passet och gav mig inte, så det gick bra till slut förutom att jag såg stjärnor efter att ha traskat de 112 trappstegen upp till min lägenhet också. Belönade mig själv med färska svenska jordgubbar och mjölk till middag, älskar´t!!!

Igår sprang jag på löpbandet, det var också tufft, fast bara de första 10 minutrarna...sen fick jag ordentligt med energi i benen och kunde öka rejält. Härligt! Sen efter träningen så skyndade jag mig hem för en snabbdusch/snabbfix för att sen bege mig till min nya granne. Min kompis Frida har flyttat in i en exakt likadan lägenhet som min fast i huset mittemot, så jag knatade över gården och hälsade på henne. Där blev jag bjuden på kycklingsallad och tsatziki, och sen satt vi ute på balkongen och smaskade på vin & plopp hela kvällen. Haha, udda kombination, men väldigt gott! 

Åh vad härligt med ljumna sommarkvällar, gott vin & mysigt sällskap.